Manuskript till anförande av Börje Sjöman
vid Össeby-Garns skytteförenings 100-årsjubileum
den 24 november 2001
Ärade Skyttevänner,
att återge 100 år på bara några minuter är inte en lätt uppgift. Och inte nog med det! Historien är egentligen äldre än så. Hävderna vet att berätta om hur danskar var här och härjade på 1500-talet och ryssar på 1700-talet. Bygdens folk skulle snabbt ha samlats och besegrat de fientliga inkräktarna. Om hur det låg till med det kan endast sägnerna berätta. Så mycket mer vet vi inte, än att det säkert fanns anledning att värna om vår hembygd. Detta ädla ändamål kom också att utgöra en grundläggande orsak till framväxten av våra dagars skytteförening.
Sedan dess har mycket hänt i samhället och i takt därmed rörelsens utveckling. Under 1800-talets mitt var det oroligheter kring Nordens gränser, dels krig om Schleswig-Holstein och osäkerhet om Nordens södra gräns skulle bestå, dels Krim-kriget som förorsakade sammandrabbningar i Östersjön mellan Ryssland å den ena sidan och Frankrike och England å den andra. Bland annat förstördes den ryska fästningen Bolmarsund på Åland. Det var med andra ord ett stort spel i världspolitiken, samtidigt som oroligheterna kändes nära. Många frivilliga skarpskytteföreningar kom därför att bildas. En opinion verkade för en allmän folkbeväpning i landet. Skarpskytterörelsen tillkom i samma anda som de stora folkrörelserna under denna tid och hade gemensamma drag med skandinavismen. Förebilder kunde hämtas från utlandet, framför allt från England och Schweiz.
Össeby-Garns, Vada och Angarns Frivilliga Skarpskytteförening var en av de många föreningar som tillkom i detta sammanhang. Föreningen var verksam mellan åren 1863 och 1867 och kan ses som en föregångare till våra dagars skytteförening. Verksamheten hade till stor del militära förtecken, bland annat krävdes att bära uniform för att få delta. Antalet medlemmar höll sig mellan 40 och 60. I sina rapporter uppgav föreningen ha brist på ledare, och att den inte kunde utöva så mycket skjutning utan mestadels öva vändningar på stället och de enklaste handgreppen. Under slutet av 1860-talet gick skarpskytterörelsen kraftigt tillbaka i hela landet. Det blev nödår, och många hade inte råd att delta, samtidigt som det blev lugnare utanför landets gränser.
Med tiden utvecklades skyttet mot civila former, och det betonades att skjutning med gevär skulle vara den viktigaste uppgiften. Under slutet av 1800-talet gick rörelsen en ny blomstringstid till mötes, särskilt kring sekelskiftet. Opinionen präglades mycket av de unionspolitiska problemen med Norge, Finlands öde och rädslan för Ryssland, men också boerkriget debatterades. Den allmänna stämningen i landet kännetecknades återigen av en ökad försvarsvilja med nationalism och fosterlandskärlek. 1901 bestämdes att allmän värnplikt skulle införas i full utsträckning. Inga nya indelta soldater skulle rekryteras, men de som redan fanns skulle få fortsätta att vara i tjänst. Under fem år, 1898-1902, ökade antalet skytteföreningar från något under 600 till över 1 600 och antalet medlemmar från litet över 26 000 till nästan 97 000.
I Össeby-Garn sammanträdde ett antal herrar i skolhuset intill kyrkan ? det var den 8 april 1901 och därmed bildades Össeby-Garns Skytteförening. Kyrkoherde Karl Hedén öppnade mötet och till mötesordförande utsågs riksdagsman Wilhelm Lundin och till sekreterare för mötet organisten C A Carlsson. Folkskollärare Hjalmar Zetterlund från Markim, som reste runt i socknarna och medverkade till bildandet av skytteföreningar, höll ett anförande, läste ett foster-ländskt poem och talade om härordningsfrågan och skytterörelsens betydelse för landet. En ?ganska liflig diskussion? ? som det står i protokollet ? vidtog, varav framgår att frågan var ?behjärtansvärd och att hvarje svensk medborgare, såväl ung som gammal vore skyldig ett offer för sitt fosterland och icke lämpligare tillfälle kunde gifvas än den nu ifrågasatta sammanslutningen för uppöfvandet af skjutskicklighet? ? så långt protokollet.
Med det ändamålet antogs stadgar och styrelse valdes. Ordförande blev godsägare Gustaf Fredlund i Hacksta och ledamöter lantbrukare Helmer Sundgren i Morsta, inspektor Karl Lundin i Brottby, byggmästare J A Runnström i Bromseby och lantbrukaren Julius Eriksson i Ösby. Till suppleanter utsågs organisten C A Carlsson i Össeby-Garn, handlanden C J Eriksson i Lilla Garn och bokhållaren Alb Berg i Hacksta. Samtidigt anslöt sig föreningen till Upplands Skytteförbund som sorterade under Centralstyrelsen för Sveriges Frivilliga Skytteföreningar. Vid mötet antecknade sig 36 personer som medlemmar.
Riksdagsman Lundin på Karby upplät mark till skjutbana i den så kallade Lewins backe. Banan skulle öppnas för målskjutning den 22 juni. Där byggdes en markörgrav med 3 så kallade svängtavlor och möjlighet att skjuta på 100, 200 och 300 meters avstånd. Till att börja med användes mausergevär modell 1896 endast på 200 och 300 meter ? och det var ju i princip samma vapensystem som till stor del används än idag. Men på 100 meter hade man Remington-gevär. 1906 beslöts att skjuta med mausergevär även på 100 meter. Under det första året hade föreningen fått 71 medlemmar, varav 68 var aktiva och 3 passiva.
Även i Vada bildades samma år en skytteförening, likaså i Vallentuna, i Frösunda och i Kårsta ? ja rentav i nästan varenda socken. 1903 förändrades skyttets organisation på central nivå och en länsvis förbundsindelning infördes. Föreningarna här i länet kom då att tillhöra Stockholms Läns Skytteförbund. Med tiden blev det också aktuellt att bilda skyttekretsar, så att föreningar i ett mindre område kunde ordna tävlingsverksamhet med varandra. Major Jennings på Skånelaholm samlade därför skytteföreningarna i ett antal socknar till ett möte i tingshuset vid Kimsta 1904. Stockholms Läns Mellersta Skyttekrets bildades och en kretsstyrelse valdes med major Jennings som ordförande. Insatsskjutningar, tävling om vandringspris och om möjligt skyttefest skulle anordnas varje år. Föreningarna i Össeby-Garn och Vada var faktiskt inte med vid det tillfället. Men alldeles strax efter så kom en förfrågan därom från Vallentuna och Närtuna, med påföljd att både Össeby-Garns- och Vada-föreningarna anslöt sig.
En av de aktiva i Vallentuna var då Karl Bornholm, farfars far till vår nuvarande vice ordförande och ungdomsledare Stefan Bornholm. Det kan även nämnas, att Stefans farfar Gösta Bornholm också blev välkänd som en mycket god skytt och skytteledare i Vallentuna.
Året därpå 1905 blev mycket aktivt. För då var det unionsupplösning med Norge. Kretsen hade midsommarfest vid Össeby-Garns skjutbana i Karby. Av allt att döma var det vid det tillfället kretsens fina broderade standar ? det som nu förvaras i Rosersberg ? invigdes och användes för första gången. Arrangemanget redovisades noggrant i kretsens räkenskaper: Tombolor, kafé, konditori, fiskdamm, spågummor ? det var Mor Sofi och spaniorskorna ? postkontor och skjutning förekom. Den största inkomstkällan var försäljning av pilsnerdricka! I boken ?Den unge Erik Hedén?, som handlar om livet i Össeby-Garn kring sekelskiftet, så kunde Eva Hedén berätta om den här festen: ?Midsommardagen hade Stockholms läns mellersta skyttekrets anordnat en folkfest i en björkhage under Karby, riks-dagsman Lundins arvegods. Major Jennings högtidstalade måttfull och manande, telegram sändes till konungen, redaktör Jäderin höll föredrag om ryssarnas härjningar i Roslagen 1719, det upplivade glada folket övade sig på skjut- och dansbanor ?? Och hon fortsatte: ?/Kyrkoherde/Fru/n/ Hedén skrev efterår: ?Jäderin lyckades ej rycka publikum med sig ? de pratade o. tittade åt alla håll. Tombolan o. några spåkäringar voro de mest medryckande.? Så i Össeby-Garn höll man fattningen även om det man till man emellan stormgrälades om Norge contra Sverige.? Så långt ur Eva Hedéns bok.
1906 tillkom en lokalavdelning i socknens norra del. En skjutbana fanns vid Åsättra, som i en förteckning från förbundet var registrerad fram till 1924. Samma år ? alltså 1906 ? anskaffade föreningen sin medalj. Som motiv valdes gripen, symbolen för snabbhet och styrka, med riksäpplet, maktens attribut, i sitt grepp. Gripen är ? som man kan se ? beskyddande och intar en vaksam hållning, något som ju kunde tänkas vara passande för en skytteförening. Än idag utgör detta tecken föreningens symbol i en sköld vilande på korslagda gevär och krönt med hertiglig krona. Då skulle den utdelas som en seriemedalj, men är nu för tiden en mästerskapsmedalj. Tecknet har också kommit att användas för att hedra ådagalagd förtjänst.
Vid första världskrigets utbrott 1914 blev det åter ett uppsving. I början av året hade föreningen 62 medlemmar men i slutet av året hade antalet ökat till 78. 43 medlemmar var under värnpliktig ålder ? den nedre gränsen för medlemskap hade då sänkts från 14 till 10 år ? 21 var i värnpliktig ålder, 10 tillhörde landsstormen och 4 var överåriga ? ibland även benämnda som ?kasserade?. 7 546 skott avlossades, varav merparten, 6 462, i skolskjutning på skjutbanan och 1 084 i fältskjutning. Under de resterande krigsåren sjönk aktiviteten något, men kom ändå att hålla sig på en rätt god nivå. Statsanslag fick föreningen både i form av pengar och ammunition.
Skyttefester fortsatte föreningen att anordna. Vid skyttepaviljongen hade en dansbana blivit byggd. Till eldsjälarna under den tiden hörde bland andra Birger Medin från Hacksta, A Leonard Andersson från Gillberga och Johan Sjöberg från Kumla och sedermera Benhamra.
Efter första världskriget gick verksamheten tillbaka. Av statistiken kan utläsas en viss framgång i mitten på 1920-talet. Vada skytteförening hade då lagt ned sin verksamhet och dess medlemmar övergått till Össeby-Garn. En anledning lär ha varit att skjutbanan låg alldeles intill kyrkan. En av Sjökullarna användes som kulfång, där också markör-graven var nedgrävd. Annars höll sig aktiviteten under 1920- och 30-talen runt 20 och 30 medlemmar som sköt mellan 3 000 och 8 000 skott per år. Det kanske inte säger så mycket, men så kom ju andra världskriget 1939. Det året var det bara 21 medlemmar och 3 000 skjutna skott. Året därpå ökade antalet till 77 medlemmar och 7 000 skott.
1941 började föreningen fundera över att bygga en ny skjutbana. Ett par år senare, 1943, kunde planerna förverkligas. Av ett protokoll från 1943 framgår, att Alfred Schröder fick uppdraget att ?utföra arbetet så snart planritningen blir klar, för lägsta möjliga kostnad. Detta för att spara tid då banskyttesäsongen är i antågande?. Den kraftledning, som vi på senare år fick stora problem med, var redan då dragen över platsen, och det förhållandet diskuterades men föranledde inget beslut. Den gamla dansbanan vid paviljongen i Karby skulle användas till formvirke för gjutning av cementmuren. Byggnationen utfördes på den plats, där skjutbanan fortfarande ligger. Samma år hade 2 offentliga fester arrangerats på Angarns IK:s festplats med ett gott ekonomiskt tillskott.
Banan omfattade sex tavelställ på 100, 200 och 300 meters avstånd. Den gamla paviljongen flyttades till den nya platsen, byggdes om och reparerades. Det är den byggnad som numera används som förråd. En hel del arbeten utfördes frivilligt av föreningens medlemmar. I årsberättelsen för 1944 konstaterades att verksamheten ?varit livligare än på många år, främst tack vare den nya skjutbanan?. I den högtidliga invigningen deltog över ett hundratal personer. Det var parad av hemvärnet framför fanan, fältgudstjänst, musik, solosång ?Sverige? (av Stenhammar), varefter skjutbanan invigdes av rådman Knut Berg från Stockholms Läns Skytteförbund, och en tävling genomfördes. Efter tävlingarna samlades skyttar och inbjudna bidragsgivare till ett samkväm på Veda sporthem med pris- och medaljutdelning. Personer som då blev särskilt uppmärksammade med utmärkelser var Fritz Gustafsson, Edvard Karlsson, Alfred Schröder, Helge Eriksson, Walter Lundgren och Rudolf Balck. Andra som också syntes aktiva då var bl a Gustaf Adolf Eklund, Helmer Wester, Edvin Lindersson och Lennart Lindersson.
Vid krigsslutet 1945 nåddes så en höjdpunkt med 87 medlemmar och nästan 17 000 avlossade skott. Vid den här tiden, eller närmare bestämt 1947, började en man vid namn Ernst Sjöman ? som var min far ? dyka upp i rullorna, och han kom att verka mycket aktivt för föreningen i nära 40 år fram till sin bortgång 1986. Andra var Gunnar Schröder, Bengt Wester och Ingvar Lindersson, och de är ju fortfarande aktiva, inte som tävlingsskyttar längre, men ställer ofta upp med olika betydelsefulla bestyr. Gunnar som började sin skytte-bana redan 1932, gjorde sedan uppehåll under några år, återkom och förblev trogen med ett djupt engagemang i många år.
Under andra hälften av 1940-talet genomfördes en tävling mellan arbetsblocken i Össeby-Garns, Vada och Angarns socknar. Olika byar och gårdar fick tävla mot varandra, och detta förefaller ha varit mycket populärt. Ett vandringspris hade satts upp, och det erövrades för alltid 1950 av Örsta-Lundby block genom Birgitta Wass, Ernst Andersson och Ingvar Lindersson.
Samma år sköt Sigfrid Wass fullt, 200 poäng av lika många möjliga, i Stockholms-Tidningens Riksskyttetävling och blev med det resultatet näst bäst i landet bland dem som sköt 20 skott liggande. Endast en skytt, Stig Algebäck från Eggvena, var bättre med en tio-etta mer.
1951 fyllde föreningen 50 år. Något särskilt firande har jag inte kunnat notera. Men för att hugfästa minnet bekläddes ordförandeklubban med plåtar, i vilka alla ordföranden sedan 1901 fick sina namn med respektive tjänsteperioder graverade. Sedan dess har allt eftersom även efterträdarna fyllts på fram till vår egen tid. I denna mycket ärofyllda budkavle kan man se att föreningen under de första åren bytte ordförande betydligt oftare än under de senare decennierna.
1953 avgick Rudolf Balck som ordförande och efterträddes av Carl-Georg Seveson. Ända sedan 1924 hade Rudolf Balck haft olika uppdrag, däribland kassör i 13 år och ordförande i 12 år. Han blev därför vid sin avgång kallad till hedersledamot i föreningens styrelse. Några år senare, närmare bestämt 1959, avslutade ytterligare en person sin aktiva gärning, nämligen Walter Lundgren. Sedan 1926 hade han varit med i styrelsen, bland annat som ordförande i 9 år och vice ordförande i 22 år. Även han utsågs till hedersledamot. Till vårt 70 års jubileum donerade Walter Lundgren ett vandringspris, som vi fortfarande efter 30 år tävlar om. Men nya eldsjälar hade också tillkommit. Särskilt kan nämnas Karl-Martin Forsling, som började 1953, och som kom att ha olika styrelseuppdrag, vara tävlingsledare för fältskjutningar och instruktör. Han var aktiv fram till sin bortgång 1983.
Under 1950-talet höll sig medlemstalet ungefärligen mellan ett 40- och 50-tal, och antalet skott grovt räknat kring 10 000 per år. På 1960- och 1970-talen var det ganska konstant ett 30-tal medlemmar och aktiviteten i stort sett oförändrad. Mycket aktiv blev föreningen kring 1970. Det året redovisades 22 500 skott, som är det högsta talet någonsin för kaliber 6,5 mm i föreningens hittillsvarande historia. Till de mest aktiva hörde då sådana nykomlingar som Börje Nyberg, Lennart Sahlberg, Stig Westerberg och Jan Tjörnbo. De tränade mycket, var flitiga och framgångsrika.
1965 efterträddes Carl-Georg Seveson som ordförande av Sigfrid Wass, och han i sin tur avlöstes av Nils Blom 1970.
Dessutom anordnade föreningen många fältskjutningar, bland annat åt Stockholms Skytteförbund, något som inte minst medförde en för-bättrad ekonomi. Gunnar Schröder utförde under många år ett stort arbete som banläggare för dessa tävlingar.
1971 bildades en ungdomssektion. Genom den kom även korthålls-skytte på programmet, med tiden också luftgevärsskytte. Denna tävlingsverksamhet bedrevs då ? precis som idag ? självständigt vid sidan av moderföreningen, fast den numera benämns Össeby-Garns Ungdomsskytteförening. Trots denna uppdelning har ändå moder-föreningen alltjämt det sammanhållande ansvaret för skjutbanan och allt som har med säkerhetsfrågor och licensbelagda vapen att göra.
Ungdomsverksamheten fyller alltså 2001 30 år. Till pionjärerna kan räknas namn som bland andra Brian Tomaszewski och Bengt Lundberg. Snart efter kom även Daniel Bauer, Claes Ålund och Jonny Jansson för att nu bara nämna några av de allra duktigaste. Nu-varande ungdomsledare är Stefan Bornholm, som jag redan nämnt. Han har ju också visat utmärkta bevis på ärftliga tävlingstalanger.
1971 hände också att Össeby införlivades i Vallentuna kommun, och föreningen kom att få delta i kommunmästerskapen i ban- och fältskytte. Detta kom att bli en årligen återkommande tradition. Frösunda- och Össeby-Garns-skyttarna turas nu om att stå för värdskapet på varandras skjutbanor.
På 1970-talet blev dessutom Vallentuna Skytteförening vilande. 1975 kom de båda kvarvarande veteranerna David Akzén och Karl Noreen över till Össeby-Garn. Båda var aktiva ända in i det sista. David avled 1989 och Kalle 1995. Efter att skyttepaviljongen i Vallentuna brann ned, revs skjutbanan där, varefter Vallentuna-föreningen 1987 överförde sina tillgångar till Össeby-Garn.
1983 fick undertecknad äran att överta ordförandeklubban efter att tidigare ha hållit i ungdomsverksamheten. En hel del satsningar kom att utföras för att stärka förutsättningarna för föreningens framtid, särskilt vad gällde skjutbanan. Vi hade dessförinnan byggt en ny korthållsbana (50 meter) med 10 tavelställ och skjuthall. Dessutom ersattes den kraftledning som jag förut nämnde ? med en jordkabel, en ganska lång sträcka. En ny skyttepaviljong uppfördes och påbyggdes etappvis. Den kom att omfatta 100 kvadratmeter med utrymme för klubblokal, luftgevärsskytte, kök och toalett. Kommunalt vatten och avlopp drogs in. Ny markörgrav och nytt kulfång byggdes med 10 tavelställ. Det blev nya skjutvallar på 100, 200 och exakt 300 meter ? tidigare var det nämligen 14 meter för kort. På 300-metersvallen tillkom dessutom en ny skjuthall. En ny väg med parkeringsplats byggdes. Därutöver köpte kommunen in och bytte till sig mark, så att hela anläggningen med kringliggande riskområde kom att ligga inom samma fastighet.
Återigen kunde invigning arrangeras ? året var 1986. Satsningen i sin helhet ska ses mot bakgrund av de ambitiösa utredningar, som kom till på 1970-talet med slutsatsen, att denna skjutbana helt eller åtminstone delvis skulle läggas ned. Framtiden var mycket osäker, men problemen stärkte oss till en envis kamp att i stället upprusta och förbättra den bana som redan fanns. Vi lyckades efter hand motivera behovet och fick både statliga och kommunala anslag. Merparten av arbetena utfördes ideellt av föreningens medlemmar. God hjälp med maskiner fick vi från bröderna Andersson och deras firma intill banan.
I takt därmed ökade föreningens medlemstal. Det första hundratalet uppnåddes 1984. Det andra hundratalet passerades 1990. Snart är vi nog 300, för vid det senaste årsskiftet 2000/2001 var vi uppe i 261 medlemmar. Så många har vi aldrig någonsin tidigare varit. Av dem kan vi räkna 64 aktiva, varav merparten är ungdomar. Just ungdomsskyttet är för närvarande mest framgångsrikt, både vad gäller aktivitet och resultat.
Sammanfattningsvis kan sägas att Össeby-Garns Skytteförenings 100 åriga verksamhet till stor del präglats av rådande samhällsklimat och händelser i omvärlden. Andan i föreningen har stämt väl överens med de tendenser som med åren blivit kännetecknande för den frivilliga skytterörelsen i Sverige. Särskilt har detta gällt den fosterländska och bygdepatriotiska inriktningen och påverkan av oroligheter utanför landets gränser. Utvecklingen har sedan gått från en fosterländsk till en alltmer renodlad sportslig inriktning. För vår förening förefaller den kamratliga och sportsliga andan ha blivit genuin. Föreningen är gammal och samtidigt ändå ungdomlig till sin inriktning. Därmed tror vi oss ha anledning att se framtiden an med tillförsikt.